Jag funderar en del över alla nya rörelser som har dykt upp och som har potentiellt stor inverkan på våra barn. Den första jag stötte på var hela debatten om ordet hen (som förövrigt betyder brynstål upplyste min sambo mig om). Utifrån min förståelse ska man (eller är det kanske hen) använda ordet hen istället för orden han eller hon.
Förutom att ordet är egentligen överflödigt då många titlar vi har är könsneutrala som läkaren, missbruksbehandlaren, socialsekreteraren, sjuksköterskan, läraren, björnen etc. så har jag några andra invändningar. Jag kan förstå att det historiskt sett har funnits en överrepresentation av män i sagor, böcker, maktpositioner och jag håller med om att det är fel. Det är lösningen på problemet som jag har lite svårt att komma överens med.
Jag kan inte se hur vi löser de problem som finns med jämlikhet genom att försöka radera orden för könen. Jag tycker att det är viktigare att vi får, om vi vill, känna en stolthet över våra kön. Att lägga all den kraft som läggs på att skapa könslösa förskolor och allt annat som görs i hens namn innebär att vi inte lägger tid på att faktiskt prata om hur vi i praktiken skapar ett jämlikt samhälle där män och kvinnor inte behandlas olika utifrån det kön de känner sig tillhöra. Jag tror det skulle vara en otroligt mycket vettigare investering av vår tid som har mycket större potential till att faktiskt skapa förändringar.
Om jag tillhörde den maktstruktur som vill hålla en skillnad i hur vi behandlar män och kvinnor kvar så skulle jag välkomna debatten och åtgärder som att utesluta orden för han och hon. Mest för att jag skulle veta att det skapar ingen reell skillnad. Jag skulle kunna upprätthålla alla gamla strukturer, jag skulle kunna fortsätta att ge kvinnor lägre lön och hävda att män inte ska vara hemma med sina barn utan att det gjorde något, glatt vetandes att alla är upptagna med att rätta varandra när de råkar säga man eller kvinna. Hela debatten om hen är för mig en pseudodebatt som ägnas av en grupp människor som inte egentligen kommer åstadkomma någon förändring.
Vad än värre är att jag tror att den kan vara direkt skadlig för barns utveckling. Vårt kön är en viktig del i vem vi är, vår identitet, vad vi än må tycka om det faktumet. Jag vill hävda att kön är en skala, det finns väldigt maskulina män/kvinnor och väldigt feminina män/kvinnor och allt är det är helt ok och givetvis är det också helt ok att känna att man är varken feminin eller maskulin. Allt är ok. Men vad händer om vi talar om för en hel generation att det inte är ok att vara man eller kvinna? Vad gör detta med mekanismerna i hur vi bildar oss en identitet, i hur vi identifierar oss med andra i vårt samhälle? Vilka långtgående psykologiska konsekvenser får det för individen? Det är ingen som vet.
Företrädarna för hen har bestämt sig för att skapa ett jättestort utvecklingspsykologiskt och sociologiskt experiment utifrån en politisk åskådning. Givetvis med en god grundtanken men utan någon annan eftertänksamhet i konsekvenser för individerna. Inget forskningsprojekt skulle få genomföras på de grunder utifrån de etiska riktlinjer som finns.
Vilken effekt får det att beröva ett barn möjligheten att identifiera sig med ett kön? Det lär vi se på våra psykiatriska kliniker om några årtionden. Jag tänker inte låta mina barn vara med i ett oetiskt sociologiskt experiment. Jag kommer stötta både min dotter och min son att utvecklas till individer men jag tycker att det är helt ok om min dotter blir feminin och min pojke blir maskulin eller vice versa men ignorera att kön finns tycker jag låter som en urbota dum och direkt farlig idé.
Näste problematiska nymodighet stötte jag på senast idag och det är en ny slags rörelse där man inte säger till sitt barn att det är duktigt eller bra. Det har en i grunden rätt god tanke, dvs. att genom att utesluta detta så flyttar man fokus från prestationsresultat till att barnet är bra som det är. Exempelvis om barnet har klättrat upp i en klätterställning och är tydligt stolt över detta så säger man inte till barnet att det var duktigt eller att det är bra utan man kan fråga den om vad den ser däruppe eller något annat. Dvs. tanken är att man bekräftar barnet utan att bekräfta prestationen.
Men här börjar min psykologiutbildade hjärna att få lite problem. Det verkar inte som att upphovspersonerna har tillräcklig kunskap eller erfarenhet av barns psykologiska utveckling. De mesta etablerade teorierna inom psykologin anser och har rätt bra belägg för att vi lär oss till en stor del genom att när vi gör något så får vi positiv förstärkning i detta och då upprepar vi samma beteende. Om det klättrande barnet aldrig får höra att den var bra eller duktig när den klättrade upp kommer den verkligen fortsätta denna i allt väsentliga grad livsviktiga motoriska färdighetsträning? Jag tror att det finns en överhängande risk att den inte gör det eller inte i tillräckligt stor grad.
I grunden så ser jag en grov felanalys av orsak-verkan (lite som i ovanstående hen-exempel). Jag håller med att det är ett problem om ett barn bara matas med att det är prestationer som är viktiga men de flesta vettiga tänkande föräldrar gör inte det. Ibland förstärker man ett beteende genom att ge beröm och ibland så intresserar man sig mer för vad barnet tänker/ser. När blev det fel att ett barn får känna att gjorde något bra eller var duktig på något, när blev det fel att känna sig stolt över en prestation? Själv har jag många prestationer som jag är väldigt stolt över att ha klarat av.
Min erfarenhet är precis tvärtom faktiskt, genom min utbildning och min 14-åriga erfarenhet av arbeta med barn och ungdomar och deras familjer så ser jag att det är när man inte har uppmuntrat sina barn, inte förstärkt sina barns goda beteende som man får problem. Killar och tjejer med dålig självkänsla har inte drabbats av detta för att deras föräldrar sa till dem att de var duktiga eller att de var bra, de har fått det för att ingen brydde sig om att säga något alls om jag ska generalisera.
Så ett varningens ord. Vågar ni föräldrar därute verkligen experimentera med ert barns självkänsla? Tänk om ni har fel och jag har rätt och istället för att skapa individer som är stolta över sig själv så skapar ni individer som hela sitt liv kommer jaga uppmärksamhet och uppskattning där det kan ges (i kompisgrupper, av män och kvinnor med mindre trevliga agendor, av manipulativa individer) som aldrig kommer vara nöjda med vad dom gör eller på vilket sätt man har gjort det och alltid gå runt med en gnagande känsla av att inget man gör är tillräckligt bra. Tyvärr har jag träffat alltför många män och kvinnor som har fått betala ett otroligt högt pris för deras föräldrars oförmåga att bekräfta sina barn i form av depressioner, självskadebeteende, missbruk och beroende.
Jag tror att ni skapar antingen osäkra individer som kommer söka all bekräftelse som går men som aldrig lärt sig att skilja på bra bekräftelse och dålig när det gäller prestationer. Eller så skapar ni individer som lär sig att inget man gör spelar någon som helst roll, varför försöka klättra upp på ställningen ingen bryr sig. Båda dessa scenarier finns det både mycket psykologisk teori, vetenskapliga belägg för och erfarenheter av.
Barn behöver inte bli av med en form av bekräftelse, dom behöver både att föräldrar förstärker och ser när de gör bra saker och de behöver föräldrar som intresserar sig för vad de tänker och tycker men att utesluta något av dessa kan få ödesdigra konsekvenser.
En klok man fick en gång frågan hur man som förälder gör så att ens barn inte hamnar i missbruk och han svarade kort: älska dina barn.
Så älska era barn, ge dom kärlek och bekräftelse för vilka de är och vad de gör.
Utvecklinspsykologi eller politik...
Upplagd av
Anders Samuelsson ,
torsdag 16 maj 2013
kl.
19:36
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
0 Comments for "Utvecklinspsykologi eller politik..."
Skicka en kommentar